Hej alla underbara bloggläsare!
Jag börjar med att tacka för all empati och omtanke ni sänt, blir helt rörd av era ord… ❤️ Så snälla ni är!
Ja, gårdagen ja. Då skulle jag ju in till ortopeden och få ett nytt gips. Det fick jag! Ett fint, blått plastgips och även en sko trots att jag inte ens får stödja på foten så kan det vara bra med en sko om man är utomhus eller i affär o dyl. Allt toppenbra så långt och jag blev väldigt lättad när klumpgipset från akuten bändes loss. Hoppar nu på kryckor och försöker få in lite nya/annorlunda rutiner i vardagen. Köra bil kan jag ju inte eftersom det är just höger fot som är bruten…
Ganska begränsad till hemmet om jag inte har nån som ”kör på mig”…
Hur eller hur så gick allt bra med mig. Mamma hämtade mig på morgonen och vi åkte in tillsammans.
Hon är inte riktigt bra mamma heller. Har haft magsmärtor, mått illa, feber lite då o då och allmänt hängig men hon körde i alla fall in och var med mig till sjukhuset i Kalmar.
Allt på ortopeden gick blixtsnabbt så vi var färdiga redan strax efter 10.00.
Vi åkte så sakteliga till en restaurang, åt lunch o gjorde lite ärenden. Jag satt i bilen och såg på mamma när hon kom och gick hur ont hon hade, hennes gång och ansiktsuttryck… Hon mådde inte bra. Men hon biter ihop o bara kör på ändå, precis som vanligt. Hög smärttröskel kan man konstatera såhär i efterhand.
Jag vet med mig själv när man blir sjuk. Jag med min sjukhusskräck söker direkt inte vård i onödan. När jag väl åker in o träffar nån läkare så VET jag att nåt är galet… Att åka in för en stukad fot som kanske INTE är bruten brukar inte vara jag.
Folk omkring säger till mig;
-”Du ska se de bara är nåt enkelt”
-”Det är nog inget allvarligt, säkert bara si eller så”
-”Nu ska du inte måla fan på väggen, de är nog bara nåt lätt som går att fixa”
Men dom har ALLTID fel!
Jag känner min kropp ganska väl och åker jag frivilligt till sjukhus då ÄR det något galet… Och det har stämt varje gång. När Linda Nilsson säger;
-”Nä, jag får nog faaaan åka in nu”
DÅ gör det ont!!! Och varje gång har slutat med gips, haha!!!
Det är så jag tänker om mamma… Lika envis som jag och tänker alltid ”de går nog över”…
Men jag propsade på att hon åtminstone kunde ringa sin läkare och rådfråga när vi ändå var i Kalmar.
Det gjorde hon.
Tur nog hade dom telefontiden öppen precis då och efter hennes beskrivning i telefon fick hon direkt en akuttid.
Slottsfjärdens väntrum i Kalmar.
Väl på plats tas prover o undersökning. Stark smärta och svullnad i magen. Ett crp (snabbsänka) på 160mm. ???!???! Samt blod i urin. Nånting var ju riktigt galet. Mammas privatläkare skickar omgående remiss till akuten och kirurgteamet.
Tillbaka till sjukhuset igen.
Med tanke på väntetiden på akuten borde det döpas om till ”långvårdens-akuten”….
Vi väntade… Och väntade… Och väntade…. 3.05h stod det på skärmen i väntrummet för just kirurg-ärende.
Jag var tvungen att lämna henne där när Nicke slutade jobbet kl 16.00 annars hade jag inte tagit mig hem om hon förmodat skulle bli inlagd.
Hon blev inlagd på kirurgavdelningen efter många timmars väntetid… Tycker så fruktansvärt synd om henne o vad är en bruten fot mot detta??!! Jag är totalt maktlös!!
Hon är idag tisdag fortfarande kvar på kirurgen och kommer att vara nån dag till. Hennes tillstånd just nu; smärta, många prover, undersökningar, röntgen, morfin och mycket vila. Känner mig så hjälplös när jag inte kan ta mig nånstans och hon ligger där och har så ont… :(
En bild jag tog vid ett kvällsdopp tidigare i somras vid Klinta strand.
Det värker i hela mitt hjärta…
Har mest ordnat här hemma idag med telefonsamtal, fixat räkningar, pratat med försäkringsbolag och styrt upp lite ned mammas bil, parkering o div. Inget roligt alls men måste göras. Jag hoppas nu på vidare besked om vad som händer och om jag kan ta mig in till henne imorgon eller om hon ev blir utskriven. Vet ingenting egentligen, är bara orolig och ledsen men försöker kämpa på ändå…
En liten rapport från mig… ❤️ Ta hand om er! Kram…