Jo, det är faktiskt sant!! Jag klarade mig, men det var då ingen särskild mysig upplevelse direkt…
Allting gick fort när vi kom till sjukhuset. Tjoff, tjoff, från ortopeden, direkt till röntgen och invisad i omklädningsrum… Va?? Omkädningsrum??
Men jag har ju ingen metall på mig LOOOOVAR! Jag kan ha de här på mig som jag har, å ingen mascara heller; kolla!!
- ”Nej, nej… Alla som gör röntgen måste va nakna!” säker sköterskan.
Varpå hon räcker fram en vit, hårdtvättad rock och visar in mig i ett litet omklädningsbås… Trosor och strumpor kan du behålla på dock! Ohhh… TACK…. SÅ HEMSKT MYCKET! Naken för att rötgna en hand… *muttrar*
Hinner inte ens knäppa nedersta knappen på den enormt tjusiga rocken förrän röntgensköterskan undrar om jag är klar. Bra! Då slipper jag vänta iaf…
Sen var det bara att hoppa upp på surfingbrädan på magen, stoppa in handen framför mig i något som såg ut som ett våffeljärn och sen låste dom in den där hårt med en bygel. Själv fick jag öronproppar, en blå smurfmössa, och till på köpet stora hörselkåpor! Sexigt värre… Vila huvudet så åker du in nu… Sen for jag!
Allt gick så snabbt så jag hann inte spana in resten av rummet, kanske tur de. Fyra stycken var dom i alla fall som pysslade och klämde fast och drog på mössa. En annan gav mig en litet ”tuta” jag kunde klämma på om det blev jobbigt…!!? Om det blev jobbigt?? Jag tutar NU!!
Dom tjugo minutrarna inne i tunneln var dom längsta i hela mitt liv, å vilket oväsen sen då. Det bankade och smällde och jag trodde apparaten skulle kapsejsa när som helst… Sköterskan pratade med mig lite ibland genom hörselkåporna och sa; ” Nu kör jag detta i ett par minuter”… ”Å nu tar detta här 3 min”… ”Detta kommer jag göra i 5 min”… Osv, osv… Tills jag äntligen rullades ut och helvetet var över! Jag for upp från britsen på två röda genom en smidig bakåtvolt och höll på vingla omkull av yrsel och blodtrycksfall, men jag mådde fint när hon frågade! 
Sen pep jag ut fort som sjutton med kläm-märken på handen från våffeljärnet och en röd rand i pannan av den blå mössan. Hoppas ingen råkar gå förbi just när jag kommer tassandes… Aldrig mer!!
Nu är det över…
Ner till ortopeden igen och då börjar den där väntan för de tog en evig tid innan magnet-bilderna var klara och kunde läsas av. Fick till slut träffa er fullkomligt vimsig, galen doktor som började med att ”ta mig i hand” å det va hårdaste handslag nån nånsin har tagit, å dessutom i min onda hand!
Varför gör unga läkare så?? De gjorde fjollan jag träffade för 3 år sen också. Om de beror på att dom är unga ska jag väl låta vara osagt men de mer erfarna läkarna besitter betydligt mer empati. Det gör ju så ont så man nästan ser stjärnor. Dom borde få spöstraff… Om de ska va nån slags taktik för att man inte ska sitta och mesa sig och beklaga sig över hur ont man har så fungerar den taktiken inte på mig. Han konstaterade också efter 3 sekunder han träffat mig att JAG minsann är en person med extremt låg smärttröskel!! Joho, så är de! Tjena…?? Jag är snarare den som kan ha ont hur mycket som helst, bita ihop o kämpa på. Men han ”lärde känna” mig väldigt väl på dom tre sekunderna.
Hur som haver så såg handen fin ut men en spricka i benet under hittades på bilderna. Komiskt att han inte kollat bilderna innan han ”tog mig i hand”…
Fick i alla fall senare träffa en trevlig arb.terapeut som gav mig ett svart handledsskydd och ett träningsprogram vi gick igenom. Fine!
Nu ska de bli bra med handen, även om gårdagen mer kändes som om handen var nybruten av omild behandling men idag känns det bättre! Tack för era hejjarop, tankar och kommentar, det är himla skönt att skriva av sig ibland, och ännu roligare om nån vill läsa… 
(Foto; Dalton, sydafrikansk mastiff Boerboel, vår ”lilla” ögonsten” så vacker o fiiiin)
The post Tillbaka, livs levande! appeared first on Kryddburken.se.
