Det var nu en månad sen snart.

Kortfattat efter att ha mått dåligt både fysiskt och mentalt en längre tid på grund av sömnlösa nätter, värk i foten och på tok för mycket värktabletter rann bägaren över till slut. Åkte in akut hemifrån i ambulans till Kalmar lasarett. Vidare därifrån till Sahlgrenska i Göteborg. Dubbelsidig lunginflammation, njurar och lever som slagits ut. Att söka akut var ett faktum trots min skräck och motvilja för sjukhus och dessutom ambulanser men jag mådde inte bra… 

I Kalmar konstaterades att jag behövde intensivvård för lever o njurar av specialister så det utfärdades SOS trafikvarning på radion när vi åkte mot Sahlgrenska i Göteborg. Där låg jag i ambulansen, livrädd med feber och darrade med blåljus och sirener och allt jag såg var suddiga fartstreck genom det lilla fönstret… Det tog inte längre än 1,5 h drygt så undan gick det och för varje mindre sjukhus vi närmade oss förberedes ett eventuellt stopp för intubering om det hade behövts men vi hann till Göteborg och jag har nog aldrig hållit någon så hårt i handen som narkossköterskan som under denna resa.

Under första natten på CIVA blev jag sämre och de beslöt att söva ner mig med respirator. Några dagar senare var läget inte lika kritiskt så jag flögs i helikopter tillbaka till Kalmar där dom fortsatte vårda mig, fortfarande i respirator.

Sju dygn nedsövd totalt. Ojojoj så svamligt, vimsigt, snurrigt allt blev sen när jag väcktes. Kunde inte prata utan att sluddra, inte äta eller hålla i ett glas vatten ens. Efter några dagar med sond får jag börja äta finskuren och lättsmält mat så smått, fortfarande matandes och vatten med sugrör. Lungorna var så pass ”hängiga” att de fick klippa av sugrören till hälften för jag hade ingen kraft att suga.

Stå på benen, finmotorik, närminnet och verklighetsuppfattningen var som bortblåst. Nånting jag jobbar med dagligen. Ett par veckor på intensiven och avslutningsvis träning, provtagningar och vila på medicinavdelningen har nu passerat och igår blev jag utskriven helt. Mina njurar är helt återställda och resten av alla prover också utom levern som har en bit kvar men värdena går åt rätt håll och Löt kommer följas upp noga kommande tid. 

Jag sitter fortfarande i rullstol men gåtränar med stöd och för varje dag blir det bättre och bättre med både styrka och balans. Det är skönt att vara hemma igen men jag har mycket träning framför mig innan allt är som vanligt. Nästa mål är att kunna STÅ och klä på mig, att skära maten på tallriken och kunna sätta upp håret själv. Sen ska jag bearbeta allt mentalt också. Ja, inte bara jag utan familj och släkt också. Nicke & barnen o mamma & Sanna har varit hos mig varje dag sen jag kom till Kalmar. Dom var även med i Göteborg och det har verkligen varit en trygghet och fått timmarna om dagarna att gå. Är så tacksam att det finns en högre makt som inte valde att ta mitt liv ifrån mig. Va rädda om varann och era nära och kära det är inte alltid man får en andra chans…

Ni är många som frågat o undrat vad som hänt så därför skriver jag detta inlägg. Undanbeder mig ytterligare frågor då det är påfrestande att skriva om… 

Kramar Linda