Hej alla fina bloggläsare! ❤️
Tänkte ge er en liten rapport från mig här hemma. Ni är många som mailar o sms:ar och undrar hur jag mår och skriver gulliga, omtänksamma kommentarer både här, på Instagram och Facebook. Det värmer…
(Vad hände? Läs mer här >>)
För två veckor sen gjorde jag den där operationen i foten i alla fall… Bävade i flera dar och gillade inte läget alls. DÅ hade jag ju redan gått med bruten fot i gips i nästan 4 veckor så en operation skulle ju sätta mig på ruta ETT igen… Men lyckades bli övertalad av läkaren då han sa;
- ”Har det inte läkt som det ska utan operation efter 15 veckor så blir det operation ändå och sen 15 veckor till”…
Inte så svårövertalad med det argumentet så jag gick med på operation, bara jag skulle få slippa narkosen och att bli sövd.
Jag slapp narkos och tisdag den 16 september sattes epidural ryggbedövning. Jag låg vaken på operationsbordet, full av sladdar och klämmor, pipande monitorer med hjärtrytm, puls, blodtryck, syresättning och kanyl i handleden till lugnande och smärtstillande.
Ryggbedövningen var läskig… Så fort narkosläkaren sprutat in bedövningen som skulle ”kapa” känseln till nervbanorna ner i benen blev det först varmt i rumpan över skinkorna och sen spred sig värmen snabbt ner i låren och underbenen. Allt gick på ett par sekunder och plötsligt var jag helt förlamad från midjan och neråt. Otäck känsla, men när sköterskan frågade om jag kunde vicka på tårna så gjorde jag det men jag kände inget. Mina bägge fötter började röra sig så fort jag blev orolig, fast ändå helt omedvetet så nånstans där i dimman hörde jag hennes röst att det går inte att operera om dina fötter rör sig vi måste kanske söva dig ändå…
Jag somnade… Vaknade när dom gipsade foten, operationen var klar och jag hade ”missat” att lyssna på borren som skulle igenom skelettet i foten. Dom bar över mig till sjukhussängen och iväg till uppvaket. Där låg jag 1,5 – 2 timmar och hade djävulskt ont i foten. Sköterskorna gav mig morfin i kanylen varje kvart, smörgås och saft men till slut ville jag hem och kunde inte ligga still. Men kunde inte direkt stå på benen heller men HEM skulle jag! Försökte förgäves röra benen direkt jag kom dit men lyfte jag foten så var det som en stark sidvind stod emot som rörde den åt andra hållet än jag hade tänkt. Så grymt frustrerande!!!
Kände mig kissnödig också fast jag inte va de… Dom hade nån modern ultraljudsapparat dom tryckte med över magen men det var bara en deciliter i blåsan så jag skulle nog inte kissa på mig! *fasa*
Allt gick bra och vi åkte hem med mig i rullstol… Ont som jag vet inte vad så det blev sängläge och morfintabletter ett par dar.
Två dar efter operationen skulle bandaget under gipset läggas om så de va bara in igen till Kalmar för omläggning och nytt gips.
Den osminkade sanningen, liiiite ”groggy” på uppvaket.
Dagar efteråt hemma. Och foten i gips i ”rullen”.
Idag har det gått 2 veckor sen operationen och jag har varit inne och fått stygnen borttagna och en nytt gips. En månad till i gips och jag får nu börja stödja så smått på foten! UNDERBART och det gör inte ont, dock lite svullen ännu och kommer vara ett bra tag enligt läkaren men såret/ärret hade läkt fint och allt såg bra ut!
Efter dessa fyra veckor blir det röntgen och ser allt bra ut med skruvar och skrot dom har opererat in så slipper jag gips efter det men kommer få ortos och gå på rehab/sjukgymnastik en lång tid efter. Helt ok! Jag har passerat ruta ett och gjort operationen – jag är förvånad själv!
Efter denna ”resa” så ska foten vara lagad, eventuellt ska skruvar o platta tas bort om ett år och DÅ… Då lovar jag att jag ska ta narkosen på en gång!
Nykokta kroppkakor från ”Kroppkakan” i Kalmar. SUPERGODA!!
Nicke bjöd mig på lunch efter besöket på ortopeden idag och efter det körde vi hemåt.
På Ölandsbron hade en stor bilolycka precis inträffat. Bilar som frontalkrockat och det var inte mycket kvar av dom än ren skrot. Bildelar och splitter låg över alla fyra körbanor, folk sprang omkring, pratade i mobil. En person låg utanför sin bil, en satt fastklämd i en annan bil som gått en bit upp på broräcket… Riktigt otäckt när sånt här händer och en tragedi är verkligen inte mer än sekunder bort…
Räddningstjänst, ambulans och polis hade ännu inte hunnit komma på platsen så det måste hänt bara 5 – 10 minuter innan vi körde på bron.
Artikel fr. Barometern >>
Artikel fr. Aftonbladet >>
Som en vakande skyddsängel pep Nickes mobil när vi närmade oss bron från Kalmarsidan. Hans beställning från Swedol var färdig och kunde hämtas så vi körde snabbt därom och hämtade den innan vi körde mot bron igen. Vad hade hänt om inte det där sms:et hade kommit just då…
Jag hoppas innerligt att de personer som senare fördes med ambulans till Länssjukhuset klarade sig… ❤️
En omtumlande dag både på gott och ont.
Slutsats;
Var rädda om er därute, älska dina nära och kära och visa det innan det är för sent och se det positiva här i livet!
Kram ❤️