När ni läser detta inlägg är jag förmodligen inspärrad i dödens tunnel… En stor, monster-magnet som kommer dra in mig i sin gapande monster-mun… Aldrig släppa ut mig i friheten igen, så detta kan verkligen vara mitt sista inlägg ever…

Tänk på mig lite extra ikväll när ni sitter och har det fredags-mysigt i soffan… Gör de!

Jag har förberett mig mentalt med min ”sjukhus-skräck-ångest” (milt sagt) med alla medel och metoder jag kan de senaste dagarna och det är ändå ap-jobbigt. Men de går.. Allting går… Eller hur??! Eller??

Visst går de bra…?

För en ”normal” människa som kan besöka sjukhus på normalt vis utan stegrad puls och skyhögt blodtryck och svettdroppar i pannan som följd så är ju allt i sin ordning, men sån är inte jag…

Bara åsynen av gröna och vita rockar, ljudet av ”klapp-etti-klappet” av vita träskor, lukten av handsprit, hissarnas spöklika röster när man trycker på en vånings-knapp, sterila blanka rullbord blandat med folk som ser besvärade ut och suckar hela tiden och byter ben över knäna i väntrummen om och om igen, får mig att svimma inombords!

Bara vetskapen om att ha ett högkostnadskort till sjukvård i plånboken får mig att må dåligt…

Men idag är jag stark tills jag åker in i tunneln… Mer vet jag inte…
Ni får läsa följetong om mig och mitt livsöde av mina närmast sörjande om de vill sig illa… För de kan gå riktigt illa i de där apparaterna med monster-magneterna… De vet jag!! Har läst allt jag hittat efter att googlat ”magnetröntgen + dött omedelbart”… Om maskin-fan äter upp mig med hull och hår även att jag följt restriktionerna som kommit på posten och inte använt BH eller mascara, inte pillat in nåt metallsplitter i ögat och inte klämt in nån hårklämma i håret… Då är det meningen att de ska sluta såhär! Då är de så!

Det är liksom en sjukhus-fobiers värsta mardröm som måste besannas i form av döden…
Så är de nog när jag tänker efter… Visst?!

Det ungefär (typ exakt) såhär min saga slutar i mina mardrömmar där jag sugs in i en mörk, kall och trång tunnel på ett SJUKHUS dessutom med bara gröna blinkande knappar och radiovågor som vibrerar, stora vita munskydd med lysande ögon som stirrar på mig och ingen kommer nånsin se skymten av mig mer…

Jag ska göra en magnetröntgen av handen 09.15 på radiologen i Kalmar…
Jag älskar er…

/Eder Linda Maria Elisabeth Nilsson…

Ni fattar inte hur rädd jag är… Egentligen… :/

The post The end! Eller??! Jo, lite…. Lite grann död… Ett tag bara… Förhoppningsvis! appeared first on Kryddburken.se.