Tio år har gått sen jag fick ta bort min älskade dobermann Gasso… Sorgen o smärtan har varit enormt jobbig och jag visste att ”en sån hund får man bara en gång i livet”… En sån där hund som etsar sig fast i det innersta, innersta och de mest sårbara man har… Hjärtat… Han tog med sig en bit av mitt hjärta när han gick bort…

Jag svor sen att aldrig mer skaffa en dobermann, aldrig… Jag har velat, jag längtat och gråtit men nej! Det blir ingen dobermann säger jag till mig själv. Förtränger det jobbiga och tänker på något annat tills i förra vecka…

Då var det nog en högre makt som satt och drog i facebook-trådarna! Ödet passerade min väg och av en slump ringde jag upp personen som sökte nytt hem till sin 3-åriga dobermannhane. Ingen problemhund för fem öre, utan han behövde nytt hem av andra anledningar. Kean heter han. (fr Grappans kennel K-kull).

Ja, så att det blev som det blev och jag faktiskt NU sitter här som en stolt dobermannägare det trodde jag aldrig i förra veckan då jag blev delad en text ”hund som söker nytt hem”…

Ska bli spännande att ”känna på honom” hur han är i lydnad o bruks. Hans mamma har en fin titel; KORAD TJH (räddningshund) SUCH SVCH

Välkommen hem Kean <3
Visst är han vacker!!